AKTIVERINGSLAGEN

Medvetenhetens aktivering

”Medvetenhetens aktivering innebär just viljans uppvaknande.”

Individen utvecklas genom att själv aktivera medvetenheten i sina höljen. Det viktigaste är den medvetenhetsaktivitet han själv tar initiativ till. De flesta är passiva och låter sin medvetenhet dikteras av vibrationer utifrån. De godtar andras åsikter utan att undersöka vilka fakta, som legat till grund för dem. I sin utbildning har de skaffat sig en världsbild och förkastar sedan allt nytt, som inte kan passas in i den. De förstår inte, att liv är förändring, utveckling, att man hela tiden måste vara beredd att ompröva och omvärdera, att kunskapen är oändlig och att alla förklaringar gäller bara tills vidare.

På civilisationsstadiets högre nivåer börjar individen alltmer analysera vad han hört och läst, inte endast säga efter vad andra sagt. Därmed begynner den självinitierade medvetenhetsaktiviteten och därmed individens insats i den egna utvecklingen. Genom att bearbeta och tillämpa erfarenheterna förvärvar han mer eller mindre avsiktligt egenskaper och förmågor, möjliga med hans resurser. Efterhand uppnår han högre nivåer. Ju exaktare hans föreställningsvärld överensstämmer med verkligheten, desto snabbare utvecklas han. Det är först när vi inser, att allt är problem, börjar intressera oss för problem och problemens lösning, som vi stärker vår medvetenhetsaktivitet. Det är först när vi insett, att livets mening är medvetenhetsutveckling, och föresätter oss att göra allvar av den insikten, som vi med tillspetsad målmedvetenhet påbörjar aktiveringen.

Det är var och ens uppgift att tillgodogöra sig medvetenhetsinnehållet i sina höljen genom att aktivera höljenas passiva medvetenhet. Vi måste själva upptäcka metoden för detta. Visserligen tillhandahålls metoden. Men det blir individens sak att upptäcka metodens riktighet och individuellt tillgodogöra sig dess användbarhet. Det självklara finner vi aldrig, förrän vi fått det till skänks, men det blir vår sak att sedan genom eget arbete för oss själva bevisa dess verklighet.

Den, som inte är medvetenhetsaktiv utan medvetenhetspassiv, riskerar att bli offer för vibrationerna utifrån, och den, som inte lever i det mentala, riskerar att påverkas av vibrationerna från det emotionala.

Passivitet, brist på eget initiativ är ett stort misstag. Ju passivare människan är, desto långsammare utvecklas hon. Medvetenhetsutveckling kräver självinitierat tänkande och hämmas av eftersägande och tanklöst godtagande.

Henry T. Laurency, Livskunskap Ett, Livslagar, Aktiveringslagen, www.laurency.com
Lars Adelskogh, Förklaringen, Avdelning Åtta, Aktiveringslagen, www.hylozoik.se

Medvetenhetskontroll

”På kulturstadiet vaknar människan till insikt om att hon måste lära sig medvetenhetskontroll, att medvetet styra tanke, känsla och fantasi. Därmed har hon upptäckt det effektivaste vapen som finns i kampen mot lidandet. Då kan hon lära sig att besegra det allra mesta lidandet.”

Normalindividen har sin uppmärksamhet riktad än på fysiska företeelser, än på sina känslor och än på något mentalt problem. Uppmärksamheten kastas mellan de olika höljesmedvet- enheterna i stort sett utan plan och sammanhang. Medvetenhetskontrollen ändrar på detta planlösa, så att uppmärksamheten arbetar metodiskt och systematiskt och därmed ger snabbare och effektivare resultat.

Medvetenhetskontroll består i att jaget uppmärksammar vad som försiggår i dess olika höljens medvetenheter och lär sig bestämma innehållet i sin dagsmedvetenhet. Det vägrar beakta störande sinnesförnimmelser, utmönstrar inträngande känslor och tankar, som det inte självt har användning för.

Medvetenhetskontroll består i att sysselsätta uppmärksamheten med något visst, aldrig låta den fladdra från det ena till det andra. Ett sätt att motverka fladdrandet är att i bakgrunden ha något problem, som uppmärksamheten kan riktas på, när den ej är tvungen att syssla med livets dagliga uppgifter. Envar har därvid sitt särskilda behov, kanske en särskild livsuppgift, som då lämpligen tjänar som tankemål.

Livsuppgiften är livets mening med just den inkarnationen. I regel kan man söka meningen i våra anlag, intressen, livsomständigheter och materiella möjligheter. Varje intresse utvecklar någon egenskap eller förmåga. Vilken hobby som helst duger, bara den kan få oss att glömma oss själva genom att hålla uppmärksamheten sysselsatt med något bestämt, också en lektion i kontinuerlig koncentration.

Man skall, som de gamle uttryckte det, låta ”medvetandet vara upptaget”.

De typiska mystikerna (på högre emotionalstadiet) talar om den ”ständiga bönen”, avsedd att bevara kontakten med det övermedvetna, (vilket namn de än ger det). Men det finns andra sätt att låta medvetenheten vara ”upptagen”, så att inga störande ”inkast” från de lägre världarna behöver oroa uppmärksamheten. Och det är att leva i nuets sysselsättning så koncentrerat, att uppmärksamheten alltid är upptagen av det som man själv bestämt. Det är enda sättet att vara fullt effektiv i sitt vardagliga arbete. Det är, för att använda mystikernas talesätt, den ständiga gudstjänsten. Ty allt vi gör även i fysiska världen är lika gudomligt som det i högre världar.

Medvetenhetskontroll är ingen lätt sak. Därtill åtgår flera inkarnationer. Men de som känner behov av dylik, visar därmed att träningen påbörjats.

Henry T. Laurency, Livskunskap Ett, Meditation, Medvetenhetskontroll, www.laurency.com

Vad bristande medvetenhetskontroll leder till

”Fantasin förstorar och fantasin låter oss uppleva lidandet många gånger om.”

Uppmärksamheten förstärker allt den betraktar. Den som ser på sina fel, förstärker dem. Goda föresatser i levande känslan av ånger blir därför inte endast vanmäktiga utan leder till motsatsen.

Ingenting av det vi uppmärksammar går förlorat. Det sjunker ner i det undermedvetna, under medvetenhetens tröskel, och lever där sitt eget liv, gagnande eller hämmande dagsmedvetenheten.

Det undermedvetna sorterar intrycken i olika ämneskomplex, som ständigt vitaliseras av nya intryck. Förinta kan man ingenting av detta. Men man kan vägra känslor eller tankar hörande till vissa komplex vidare uppmärksamhet och på så sätt underlåta att vitalisera dem. De blir då till slut så svaga, att de inte kan sända upp impulser i dagsmedvetenheten.

Allt människan irriteras av förstärker dessa komplex. Hon återkallar i minnet inbillade oförrätter och förargas på nytt. Hos många uppstår på detta sätt emotionala, mentala sår och slutligen även skador i organismen. Sjuttiofem procent av alla sjukdomar beror på okontrollerad dagsmedvetenhet. Irritation påverkar nerver, celler, blodkroppar etc.

Folk förundrar sig över att det inte räcker med att veta en sak, få reda på hur det förhåller sig, få veta hur man förhåller sig, vad man bör göra eller inte göra. Det beror till stor del på okon- trollerat tänkande.

De vet, att man inte bör tänka på det förflutnas misstag och oförrätter. Och ständigt tänker de om samma sak, upplever i fantasin sina misstag, andras kränkningar etc., förargas och förbittras. Allt detta är idel okontrollerat tänkande. Komplexen stiger upp (okontrollerat) i dagsmedvetenheten, och scenerna avspeglas som förut (okontrollerat).
Människorna låter sig bestämmas av sina komplex, vad de ska ägna sin uppmärksamhet åt. De tanklösa reagerar för alla intryck och splittrar uppmärksamheten åt otaliga håll.

Utan överdrift kan man påstå, att över nittio procent av det människan inhämtat är mer eller mindre fiktivt.Vetskapen om detta borde säga oss, hur viktigt det är att kontrollera uppmärksamheten och sysselsätta den med väsentligheter.

Henry T. Laurency, Livskunskap Ett, Meditation, Medvetenhetskontroll, www.laurency.com

Positiv livsinställning

”Näst tankekontroll och systematiskt beaktande av önskvärda tankar, känslor, egenskaper är positiv inställning viktigast.”

Vår inställning till allt i livet, till andra och till oss själva är antingen negativ eller positiv.

Till positiva inställningen (traditionellt kallad ”det goda”) hör allt som arbetar i harmoni med livslagarna. Positiva inställningen strävar efter kärleksfull förståelse för allt mänskligt, strävar efter att se det bästa i alla och vill konsekvent bortse från de sämre sidorna. Den avstår från att döma och moralisera, eftersom den har sett djupare och vet att felen alltid är allmänmänskliga, att vi ser bara det som vi har själva, att den som dömer en annan dömer endast sig själv.

Eftersom allt kan missuppfattas, måste här sägas, att den positiva inställningen inte innebär neutralism eller flathet inför rättskränkningar. Den positiva människan gör sitt bästa att motverka hat, lögn, och våld och ingriper resolut på den kränktes sida, men strävar samtidigt att förstå och inte döma kränkaren – det är för denna inställning nödvändigt att kunna skilja på sak och person, felet och den felande.

Den positiva livsinställningen bygger på livstillit och självtillit och gör sitt bästa att ingjuta samma anda hos andra. Den vill lyfta fram och visa människorna deras oerhörda möjligheter, det som ger oss kraft, mod och glädje; hjälpa oss att övervinna den inrotade tendensen att stirra oss blinda på hinder och misslyckanden.

Av detta framgår att arbetet för attraktionen – enhet, kärlek, förståelse, tolerans, broderskap, samarbete – är det viktigaste evolutionsarbetet för den enskilde som för kollektivet. Den nödvändiga grunden för detta arbete är den enskilda människans strävan efter positiv livsin- ställning.

Till negativa inställningen (traditionellt kallad ”det onda”) hör allt som motverkar lagarna för frihet, enhet, utveckling och självförverkligande.(Länk till våra hemsidetexter om Livslagarna) Dit hör alla tendenser, som vill begränsa människans rätt att leva sitt liv som hon finner för gott så länge hon inte kränker andras rätt till detsamma. Dit hör alla moralismens krav på viss livsföring eller konventionsanpassning, allt hinder för kunskapssökande, allt som hämmar människans strävan efter högre nivåer, alla diktatoriska, totalitära och auktoritära tendenser förutom nödvändiga ingripanden mot kränkare av andras rätt, allt som vill inge människan rädsla, pessimism, missmod och känsla av meningslöshet (rikliga exempel i modern konst), allt skvaller, förtal och snokande i andras privatliv, all misstänksamhet och småaktighet. Och först som sist: allt dömande och moraliserande.

Vi kan aldrig göra för mycket i arbetet för ökad positivitet hos oss själva och andra.

Lars Adelskogh, Förklaringen, Avdelning Nio, Positivering, www.hylozoik.se

Tjänande och aktivering

”Det finns en skriande brist på `arbetare i vingården´, individer villiga och dugliga till att hjälpa planethierarkin i dess arbete på att ge mänskligheten kunskap om verkligheten, livet och Lagen, lösa de många problemen för ändamålsenligt liv i fysiska världen såsom nödvändig förutsättning för medvetenhetsutvecklingen, förverkligandet av livets mening.”

Aktivering av medvetenheten måste ges utlopp också i den fysiska världen. Det kan inte nog starkt betonas, att det är i det fysiska livet, genom att brottas med och lösa dess problem, som människan förvärvar alla de egenskaper, vilka är nödvändiga för den högre evolutionen.

Tjänandet gör att vi aktiverar det högre emotionala och lättare behåller medvetenheten där. Tjänandet gör att vi håller uppmärksamheten borta från våra egna och andras negativa emotioner, våra känslor av självupptagenhet, självömkan, irritation, aggression, depression. Tjänandet ger oss riktigare proportioner på tingen och oss själva. Tjänandet befriar oss från många illusioner och fiktioner.

Självaktivering, utåtriktat arbete, tjänande är nödvändiga för den effektiva evolutionen men också för att motverka alltför stor, icke ändamålsenlig känslighet. Förklaringen är följande. Med aktivering av högre medvetenhet följer en större sensitivitet och mottaglighet för intryck. Detta blir till större påverkbarhet och sårbarhet, om människan inte samtidigt lär sig kontroll av medvetenheten, lär sig själv bestämma över sin medvetenhets innehåll. Också utåtriktat arbete vänjer medvetandet vid självaktivitet, vid aktiv uppmärksamhet, och motverkar därmed effektivt tendensen till passivitet, mottaglighet, påverkbarhet, sårbarhet.

En tredjedel av vårt liv förbrukar vi på vanlig sömn. Dessutom genomlever vi det mesta av vår s.k. vakna tid i ett slags halvsovande tillstånd. Då är vi föga mer än mentala robotar, och jaget är varken klart vaket eller särskilt uppmärksamt. Vi ser utan att betrakta, hör utan att lyssna, talar utan att tänka, och vårt tänkande är ej stort mer än en kedja av mekaniska associationer. När vi tillfälligtvis hamnar i ett tillstånd av större vakenhet, är det som om vi vaknade ur en sömn, så att vi inte har något skarpt eller klart minne av vad vi alldeles nyss har gjort eller tänkt på. Endast när något visst fångar vårt intresse, skänker vi det vår fulla uppmärksamhet. Men även i ett sådant tillstånd av skärpt uppmärksamhet saknar vi för det mesta alltjämt självmedvetenhet, insikten om att “jag är här nu”, “jag betraktar den där saken” etc. Det är ganska skrämmande att inse, att man är mer mekanisk än medveten och att man praktiskt taget inte äger självmedvetenhet. Men i stället för att bli skrämda kunde vi använda denna insikt till utgångspunkt för vårt arbete med oss själva.

Ty vi har ingen motivation till att arbeta hårt för att förvärva något som vi tror oss redan ha, nämligen självmedvetenhet. En smula själviakttagelse räcker för att övertyga oss om att denna tro är ett självbedrägeri. Endast de som tränat sig i själviakttagelse och själverinring under mycket lång tid äger permanent självmedvetenhet; vi andra har det tio sekunder eller så någon gång emellanåt. Allt detta är bevis på att det mentala alltjämt är svagt utvecklat i mänskligheten. Människan är väsentligen en emotional varelse.

Lars Adelskogh, Förklaringen, Avdelning Nio, Aktivering, www.hylozoik.se

Aktiveringsmetoden

”Komplexen härskar omedvetet och instinktivt. Det undermedvetnas impulser i dagsmedvetenheten är automatiska och oemotståndliga. Bekämpas de inte genom effektiva motkomplex, blir de mycket riktigt ”den andre i oss”, en källa till oro, ångest, neuros, förtvivlan.”

Normalindividens medvetenhetsyttringar består till största delen i mottagning utifrån eller impulser från det undermedvetna. Hans självinitierade tankar (känslor) är beroende av dessa, av dagliga arbetet eller intressen av olika slag. I den mån hithörande aktivitet blir vana och rutin, slappas uppmärksamheten, koncentrationen, förmågan klart fasthålla ett visst givet medvetenhetsinnehåll.

Aktiveringsförmågan består först och främst i förmågan av ihållande uppmärksamhet. All annan medvetenhetsaktivering är svag. Starkast är aktiveringen genom emotionala eller mentala initiativet, egna reflexionen, tankens bearbetning av vad dagsmedvetenheten mottar. Kraften av mottagna intryck står i direkt proportion till uppmärksamheten. Genom att fasthålla medvetenheten vid det betraktade vitaliserar man intrycken och ger dem tid på sig att sjunka ner i det undermedvetna.

Medvetenhetsyttringen sjunker ner i undermedvetenheten, ingår i och vitaliserar komplex, vilka förr eller senare matar dagsmedvetenheten med vad de fått mottaga. Det är komplexen, som härskar över oss: omedvetet, instinktivt, automatiskt. Individen på civilisationsstadiet är ett vanekomplex av tänkande efter inrotade betraktelsesätt och konventioner, av kännande enligt hatbehovet, av pratande efter nedärvda sladdermönster, av handlande efter egoistiska motiv och intressen.

Det mesta vi tillför undermedvetenheten är livsodugligt för att inte säga livsfientligt. Fiktioner och illusioner av alla slag sköljer dagligen över oss från alla håll och blir ofta till skadliga suggestioner. Utan att ana det har vi i undermedvetenheten själva skaffat oss vår enda verkliga fiende, en skadegörare av stora mått, den ”andre i oss”, en källa till oförnuftiga emotionala och mentala impulser av alla slag.

Allt detta ändras visserligen i den mån mänskligheten arbetar sig upp till kultur- och humanitetsstadiets nivå. Den, som ingenting gör åt saken, följer med i årmiljonernas sakta lunk. Men den som vill utveckling kan påbörja ändringen genast. Vår undermedvetenhet kan bli vår välgörare. Aktiveringsmetoden lär hur detta går till.

Vi kan förbättra oss själva på två olika sätt. Båda är lika viktiga. Det ena består i att svälta ut de otjänliga komplexen, det andra i att forma nya komplex. Genom att direkt bekämpa komplexen (”fel och brister”) stärker man dem. Enda sättet försvaga komplexen är att inte tillföra dem ny näring. Uppmärksammas de aldrig, blir de till slut så svaga, att de inte kan dominera. De gamla komplexen motverkas genom formandet av nya komplex, dels rakt motsatta de gamla, dels sådana man finner mest önskvärda.

Övermedvetenheten aktiveras genom ädla känslor och vardagslivets otaliga små vänligheter och tjänster. Den aktiveras dessutom genom att ständigt uppmärksammas.

Henry T. Laurency, De vises sten, Esoterisk livsåskådning, Aktiveringslagen,
www.laurency.com

Läs mer om aktiveringsmetoder i:
Lars Adelskogh, Förklaringen, Avdelning Nio, www.hylozoik.se

Henry T. Laurency:

– Livskunskap Ett, Livslagar, Aktiveringslagen, Aktiveringsmetoden
– Människans väg, Andrajaget, Aktiveringslagen, Aktiveringsmetoder

P.D. Ouspensky, Fjärde vägen, svensk översättning av Lars Adelskogh, www.veidos.se

Sjutalet och sjuindelningen

Evolutionen inom solsystemet

Medvetenhets-utvecklingen inom solsystemet

Triadkedjan

Ett sjuklots byggnad

Pytagoras (ca 700 fvt)

Aristoteles (ca 384–322 fvt)

Marcus Aurelius (121–180)

Konfucius (551–479 fvt)

Mencius (ca 372–ca 289 fvt)

Giordano Bruno (1548–1600)

Sokrates (ca 470–399 fvt)

Cicero (106–43 fvt)

Leibniz (1646–1716)

Platon (ca 427-347 fvt)

Seneca (4 fvt–65)

Schopenhauer (1788–1860)