Om ordet ’Veidos’

Ordet veidos är ett gammalgrekiskt ord, det ord som Platon använder i sina skrifter som beteckning på de goda, sanna och sköna urbilder, som är de oförgängliga elementen i all verklig kunskap. Ordet veidos ges här i grekisk gammalstavning. I slutet av 400-talet före vår tideräkning lät man v:et i ordets början falla också i skriften (i talet var det redan försvunnet), så att ordet alltsedan dess skrivs eidos. Jag skall strax förklara varför formen veidos är att föredraga. Eidos brukar översättas med slag, sort, form eller idé. Vanligen talar man om de platonska ideerna, den platonska idéläran och så vidare. Det är väsentligt att inte förlora någon av ordets flera betydelser ur sikte.

Ordformen veidos är att föredraga, icke endast därför att den är äldre och ursprungligare utan framför allt därför att sambandet med en annan gren av det indoeuropeiska tänkandet, nämligen det indiska, därmed framstår tydligare. I det äldsta indiska tänkandet innehar ordet veda en mycket viktig plats. Veda är ett sanskritord, som betyder kunskap, vetande och är språkhistoriskt sett detsamma som det svenska ordet veta. Veda är inte bara namnet på Indiens äldsta religiösa och filosofiska litteratur utan även beteckningen på högre, inspirerad kunskap överhuvud taget. I den indiska traditionen sägs att forntidens vise män, rishierna, skådade veda och att veda är liksom ett träd med rötterna i himlen och grenarna sträckande sig ned till jorden. Jämför med vad Platon säger om att skåda ideerna och att ideerna har sin rot, sitt upphov och väsentliga tillvaro i en högre värld. Att veidos är något man ser eller skådar är tydligt också genom ordet veidos’ ursprung. Ordroten är vid eller id, som betyder se (jämför med det latinska video, som ju betyder jag ser). Ordet veda är i grundform vedas, och det är alltså i formen vedas vi bör jämföra det med veidos, likaledes grundform. De båda ordens likhet är inte tillfällig utan beror på ett gemensamt ursprung i det indoeuropeiska urspråket. Likheten blir ännu tydligare, när man uttalar det grekiska ei som de gamla grekerna själva gjorde, alltså som ett långt e (liknande svenska ordet ved). I sanskrit är e liksom o alltid långa vokaler, uttalas som e i ved och å i mål.

Att se och att veta är närbesläktade, delvis sammanfallande verksamheter. ”Alla människor strävar av naturen efter att veta. Ett tecken är kärleken till förnimmelserna. Ty utom nyttan älskar de dem i och för sig själva och mest dem genom ögonen. Ty icke endast då vi skall göra utan också då vi inte tänker göra något föredrar vi seendet framför så att säga alla de andra. Och orsaken är att av förnimmelserna är det denna, som låter oss veta mest och uppenbarar många skillnader.” Så inleder Platons lärjunge Aristoteles sin bok Metafysiken. I vårt svenska språk har vi ordet inse, vilket sammanbinder seendets och vetandets begrepp.

Ovanstående förklaring är skriven av Lars Adelskogh.